I Stenmans affär

Här kommer en gammal ”berättelse från byarna” i repris, efter önskemål från en av webbsajtens besökare.

Text: K Ivar Jonsson
Införd i VK den 6 juni 1989

Följande bygdeberättelse skall handla om handelsman Ernst Stenman och hans affär, som affär och socialinrättning. Ernst kom från gården Strandkulla, någon mil västerut efter sjön Långvattnet. Redan som yngling ville Ernst försöka att gå sin egen väg och skaffa sig andra möjligheter än vad jord och skog erbjöd. Eftersom han var intresserad av affärer beslöt han sig för att bli gårdfarihandlare. Tyvärr saknade hemmet kontanter för att Ernst skulle kunna förverkliga sin önskan.

En sommardag rodde han därför över till grannen på andra sidan sjön och fick av sonen Fritjof låna fem kronor. Med detta kapital på fickan rodde han hem igen och från en priskurant för återförsäljare beställde han hem de första varorna. Gårdfarihandeln gick bra och Ernst kunde efter en tid betala igen den lånade femman.

Efter en tid med varulagret i en större unicabox, började Ernst tänka på möjligheten att öppna en riktig affär. Efter en del tillstånd från myndigheterna inreddes en kammare i hemmet till lokal för den första riktiga affären. Varulagret bestod av de nödvändigaste varor som kunde säljas, kaffe, socker, mjöl och andra gryner.

Här i hemgården bedrev nu Ernst sin affär men upptäckte ganska snart att kundunderlaget, ett tiotal hushåll var för litet och möjligheten att fortsätta med någon större affär hemmavid inte skulle gå.
Han beslöt sig därför att flytta till någon större plats. Byn Långsjöby låg då närmast till och en dag for Ernst dit för att höra sig för om möjligheten att få tag på en lämplig lokal. Efter en del förfrågningar fick han till slut hyra ett litet rum av Carl-Olov Johansson i hans hus, den s.k. bryggstugkammarn, ett rum på omkring tjugo kvadrat. Här började nu Stenman, som han började kallas, sin nya affär, det var år 1925. Det blev genast mer arbete och Stenman fick snart anställa ett biträde som blev Astrid Persson från byn Grannäs. Hon blev med tiden både expedit, kontorist och chaufför och stannade kvar så länge affären existerade, hon kallades allmänt för a`Astri däri Stenmans.

Bryggstukammarn blev snart för liten och Stenman fick tänka på att bygga sig ett eget affärshus. Efter att ha skaffat tomt och byggnadsvirke anställde han Robert Olofsson från Brattåker och Per August Gustavsson, Astrids pappa från Grannäs som byggnadsmän till den nya affären. Efter några månader stod det nya affärshuset färdigt. Det inreddes med två rum och ett garage för två bilar. Av rummen skulle det ena vara butik och det andra affär, garagedelen med en liten lagerlokal tog största utrymmet i huset.
Hit till den nya butiken flyttades varulagret, det var under denna flytt som jag första gången hjälpte till i Stenmans affär. Genast efter flytten inköpte också Stenman sin första bil, en lastbil av märket Ford som kom att bli den förste i byn. Den saknade hytt som kanske inte var uppfunnen vid denna tid, chauffören fick sitta på en träbänk bakom ratten, men eftersom vägarna inte var vinterplogade för bilar så var nog avsaknaden av hytt inte så påtaglig.

I den nya affären ökade varulagret snabbt och Stenman fick efter bara något år på nytt sända efter byggnadsnämnden för att utöka affären. Garaget togs då i anspråk och efter ombyggnad kom affären att se både stor och pampig ut efter tidens sätt att se. En stor plåtskylt sattes också upp ovanför dörren med text, Stenmans diversehandel.

I de nya lokalerna fortsatte nu affären under hela sin återstående tid, varulagret utökades snabbt till en välsorterad affär där man kunde köpa nästan vad som helst. En ombudsman från Lundins advokatbyrå i Östersund som vid den här tiden brukade åka omkring och hjälpa affärsmännen med inventeringar, sa att Stenmans affär var den mest välsorterade norr om Östersund.

Stenman gjorde stora inköp av varor. Socker, mjöl, bröd och kaffe köptes i regel i hela vagnslaster, spik och cement hörde också till de större inköpen. Varje vinter köptes också fyra fem vagnar hö och fodervaror.

Så småningom började Stenman tänka på att skaffa sig telefon, som vid denna tid inte fanns i byn. Efter ansökningar hos telegrafverket drogs så småningom en telefonlinje upp till byn. Jag vill minnas att det var 1926 som denna nymodighet gjorde sitt intåg, vilket var en stor tillgång även för byborna. Stenman fick nummer ett på sin apparat.

Kundunderlaget var bybor och folk från omkringliggande byar. Det som var betecknande för den här tiden var bristen på arbete och pengar. De flesta fick göra sina inköp på kredit som det hette, räkningarna kunde bli både många och långa innan det blev möjligt för kunden att betala. I regel fick betalningarna ske i etapper och nya räkningar lades till de gamla. De flesta hade ständiga skulder i affären.

Den stora affärsruschen kom vintertid när alla skogsarbeten började. Skogsfolket var inte bara storkunder på amerikanskt fläsk och andra livsmedel utan det behövdes även arbetsredskap som sågar, yxor och barkjärn i stor utsträckning. För hästar fanns skor och söm, seldon och remtyg av olika sorter samt foder i form av hö och havre.

Samtidigt med att vintern kom, kom också ett annat slag av kunder, dem som kallades för ”körara”. Vi kallade dem på det viset därför att alla kom körande med sina skrindor och slädar. De kom från det ännu väglösa landet för att göra storinköp av varor som skulle räcka över sommarhalvåret då det inte gick att komma fram med häst och vagn.

De flesta av dessa körare kom in till mitt hem och frågade efter husrum för natten. Vissa dagar kom det många körare vilket ställde till med stora problem i mitt hem med både liggplats och stallplats. Ladugården var ibland så full av hästar att en del av dem måste ledas ut för att arbete i ladugården skulle kunna utföras.

Med dessa körare kom också den sociala delen in i bilden med många nästan olösliga problem. Många av dem hade ont om pengar för att inte säga var alldeles utan, inköpen måste därför i stor utsträckning bli en slags bytesaffär. I sina skrindor och slädar hade de med sig bytesvarorna, de bestod till en del av vad gården kunde avvara som t.ex. smörklimpar, slaktade djurkroppar av får och kalvar och någon gång även kokroppar eller delar därav. Den största bytesvaran var fågel, mest ripfågel men även större fåglar förekom, hudar och skinn var också företrädda. Av ripfåglarna kunde det vara ett rätt så stort antal att räkna upp, över fyrahundra hade en av körarna med sig i skrindan.

När affärerna så småningom skulle göras upp, fanns det redan räkningar sedan föregående år som först skulle betalas, i vissa fall sedan flera år. Sedan blev det att skriva nya om inte bytessumman räckte till, skulden blev ibland bara större, en ständig kretsgång av skulder.

Man kan fråga sig hur det skulle ha gått för dessa fattiga människor om inte affären hade utövat denna sociala funktion. Så småningom återvände dessa körare hem igen med sina nyinköpta varor, en färd i fattigdomens klädnad.

Bytesvarorna måste nu Stenman försöka sälja. Skogsfåglarna sändes i stora lådor till uppköpare i Stockholm, men kalvarna och fåren måste säljas på närmare håll.