Långvattnets Historia

Nybyggarbyn vid Odlingsgränsen

Under de stora invandringsåren i slutet av 1700-talet, kom den förste nybyggaren till den plats som senare fick namnet Långsjöby. Byns första namn var Långvattnet, p.g.a. att den ligger vid en sjö som är 17 km lång. Året 1789 räknas som byns rätta födelseår. Den förste fast boende nybyggaren, bonden Johan Andersson från Burträsk socken kom till byn år 1796.

Under de 200 år som gått sedan dess har naturligtvis stora förändringar ägt rum. Det finns bara muntliga berättelser om byns första historia, dessa har under senare år sammanställts i böcker och skrifter men består nu mest av frågor som rör sig om släktskapet med mannen från Mjödvattnet, Burträsk.

I mitten av 1800-talet fanns ett tiotal hushåll i byn. Som jämförelse kan nämnas att byn hade fler invånare än Storuman, då med namnet Luspen. På 1920-talet fanns det endast 15-16 gårdar i byn, men invånarantalet var högt eftersom familjerna i regel bestod av ungefär 10 personer. Om det släkte som kom efter den förste nybyggaren sades det, att de var ”handlingskraftiga och lät sig inte nedslås av något hinder”. Redan 1845 skrev kronofogde Forsell följande, ”Långvattnets byamän äro dugliga arbetare och deras hemman hava blivit betydliga”.

Förutom de utvecklingsområden som kommer att beskrivas särskilt i denna berättelse kan nämnas följande:

På 1860-talet brändes ett 6 km långt skogsområde ner norr om byn, detta p.g.a. att en bonde med ”stormens” hjälp försökt utvidga sina odlingsmarker. Det sägs att stormen och hettan var så stark att brinnande trädtoppar kastades över sjön, ca. 700 meter.
På 1920-talet genomfördes som på många andra ställen i Sverige det s.k. ”storskiftet”. Samordning av marken nära den egna gården.
Telefon 1921, skolhusbygget 1944 och elljuset 23 december 1944.
Ny affär och hyreshus för 14 lägenheter 1991.

Till slut kan nämnas att byn 1995 består av ett 80-tal bostäder och ca 300 invånare. Förutom ett 10-tal enmans- och mindre företag samt skogsbruk, har de flesta sina arbeten i eller i närheten av Storuman. År 2022 bor ca 160 personer i byn.

Arbete och Industri

Under första delen av vårt århundrade, arbetade byborna med skogsbruk, fiske, jordbruk och boskapsskötsel. Under denna tid var det i övrigt mycket svårt att få arbete, om man inte hade egen gård eller skog. Detta var orsaken till att så många emigrerade till Amerika. Under åren 1873-1928 lämnade 74 personer Långsjöby och grannbyarna. Totalt emigrerade 415 stycken till Amerika från Stensele kommun under denna tid.

Under 1920-30-talen sysselsattes de flesta ”hemmansägare” med vägbyggen, genom byn och till samhällen och byar i närheten. Man tilldelades genom ”anbud” en viss vägsträcka som skulle färdigställas helt innan ersättning betalades ut. Senare kom järnvägsbygget förbi Storuman att ge många arbetstillfällen för byns växande befolkning. Det första som man kan kalla avlönat arbete åt byagemenskapen var malning av mjöl (råg och korn) i byns vattenkvarnar. Detta sysselsatte, under första hälften av 1900-talet, några unga män ett par veckor varje höst.

Timmerdrivning på anbud och skogsarbete på ackordlön, var hårda arbeten som slet ut både människor och hästar i förtid. En s.k. ”hästkörare” på 1930-60-talen förtidspensionerades i regel före 50-års ålder. Att lasta timmer för hand gjorde att köraren med svettiga kläder sedan ”frös ihop” under långa transporter i kylan, inte ens de starkaste klarade detta i längden. Det virke som avverkades under vintern flottades från Långvattssjön, efter Långvattsbäcken och ut i Uman. Detta sköttes under lång tid av bönderna själva. Senare togs arbetet över av skogsbolagen och pågick från 1914 fram till 1960.

Vattenkraften som ofta utnyttjades för vattensågar och kvarnar, kunde bara användas vid vår- och höstflod och blev tillslut tidsödande och otillräckliga. På 1930-talet gick man därför över till ångkraft. Nu startade det första egentliga företaget, som fick namnet byasågbolaget. En såg som drevs av en s.k. ”lokomobil”. Denna byasåg blev en arbetsplats med liv och rörelse, en industri i miniatyr. Efterhand kopplades även hyvel och ”spånhyvel” till anläggningen. Vissa perioder var behovet av sågat material så stort att sågen kördes i skiftgång (spånhyveln tillverkade täckmaterial för yttertak).

Denna gamla ångsåg brann ner en tidig morgon år 1938. De gamla berättar ”som ett retat vilddjur vrålade den ut sin smärta i en sista hälsning till alla i byn”. Efter detta byggdes en ny såg upp på samma plats. Den hölls igång till år 1944, därefter flyttades delar av sågen till andra ställen i byn och drevs som 1-mans företag, vilket det gör än idag. En silverrävsfarm drevs också i byn en kort tid omkring år 1935. Spår efter den kan man också se idag.

Det Största enskilda företaget i byn genom alla år var utan tvekan Kolfabriken, med centrum vid Volvobäcken. I ca. 6 år under 2:a världskriget sysselsatte den ca. 30 arbetare. Här brändes träkol i kolmilor och kolugnar för gengasaggregat på fordon, men också för uppvärmning. Det mesta av kolet ”exporterades” till södra Sverige. Handels- och affärslivet, en viktig del av byns historia under 1900-talet, behandlas särskilt senare. Den siste ”heltidsbonden” gav upp i mitten av 1980-talet.

I övrigt finns idag företag med lång verksamhetstid, en del i andra generationen, med början när kolbränningen slutade.

Kommunikation

Vägen som knöt samman Långsjöby med kyrkbyn Stensele blev klar 1910. Innan dess färdades man oftast till fots, på ett stort antal ”stigar” som band samman byarna i området. Den mest kända av dessa var den s.k. ”kyrkstigen” som gick till Stensele. Det var ”storvägen” ända fram till 1910. Eftersom den till stor del gick över myrmark, hade byamännen med stor möda förstärkt den med längsgående stockar s.k. ”spänger”. Många av dessa är mycket väl bevarade och man kan tydligt se spåren efter dem ännu idag. Dessa spår som visar på förfädernas slit, i detta fall med att bära det mesta som byn behövde efter denna stig. Det berättas många historier om ”kraftkarlar”, som burit både slåttermaskiner och andra jordbruksredskap ända från Stensele, en sträcka på mer än 2 mil.

Efter 1910 kunde man köra med häst och vagn till kyrkohelger och för varu- och persontransport. I början åkte man på en lastvagn med hemmagjort lastflak och 2 säten. Före första världskriget såg man också en och annan cykel efter den nya vägen. Någon större förändring i kommunikationen blev det inte förrän på 1930-talet, när bilar och lastbilar började användas. Framför allt 1938 minns man, när ”gummihjulet” kom. Under 2:a världskriget var detta en mycket svåråtkomlig vara som gjorde att fordonen ofta blev stående p.g.a. däckbrist.

Järnvägen som blev så viktig för Storuman under denna tid, berörde inte Långsjöby så mycket, annat än att den gav arbetstillfällen och transporterade varor och produkter från byn, som kol och timmer. De s.k. ”korttransportena” inom området, med virkestransport från skog till väg utfördes med häst fram till 1950-talet, när traktorer började ta över. Utvecklingen har sedan gått framåt till dagens nästan automatiska lastmaskiner så kallade skotare. Vid mindre avverkningar används snöskotrar.

Eftersom skogen och dess hantering betytt så mycket för byns utveckling, följer här en beskrivning av lastningsteknikens utveckling. Ända fram till mitten av 1940-talet lastades det mesta för hand på ”dragare” och lastbilar. Timret rullades upp för hand, gruset lastades med spade och kolet i stora korgar som sedan transporterades till Vinlidsberg för omlastning (för hand) på järnvägsvagnar, för vidare transport till krigstidens södra Sverige. Snart började olika hjälpmedel att användas. I timmerlastningen användes ”följare” med inbyggda kraftiga fjädrar, dessa lutades mot lasset, fjädern spändes och hakades under stocken. Med lite handkraft kunde nu stocken rullas efter följaren och upp på lasset. Nästa steg var ”vajerspelet” som kopplades till traktorns kraftuttag, vajern drogs ut och sattes fast i stocken, varefter den ”spelades” upp på lasset.

I slutet av 1960-talet började man använda lyftkranar, först i kombination med vajrar och mycket svårkontrollerade lyftanordningar. Ett mycket stressigt och farligt arbete för den s.k. hjälplastaren, han som skulle rätta till stockarna uppe på lasset. Olyckor hände ofta, även med dödlig utgång. Lyckligtvis utvecklades snart krankonstruktioner som gjorde det möjligt för föraren att utföra lastningen själv. Även lossning av lasten innehöll farliga moment, när kedjor skulle lossas och lasset ”tippas” av. Dagens teknik med manöverhytten högt över lasten och kraftiga lättmanövrerade kranar kunde våra förfäder nog inte ens drömma om.,

Handel och affärsliv

Ett viktigt år när det gäller handeln var 1920. Då startade de första affärerna i byn. Före denna tid fick byns invånare söka sig till grannlandet Norge för sina inköp. Till handelshusen i Umeå var det alldeles för långt att resa. Denna gränshandel före och efter sekelskiftet blev räddningen för ”nybyggarna”. Ett vanligt inslag i handelslivet var också s.k. ”gårdfarihandlarna”. De reste omkring och sålde olika varor, allt från bara skräp till viktiga varor för livsuppehället.

Av de affärer som startade först överlevde bara en 30-talets ”depressionsår”. På en stor vitmålad plåt ovanför dörren stod det skrivet med stora svarta bokstäver: ERNST STENMANS Diversehandel. Under denna affärs storhetstid betraktades den som en av de mest välsorterade norr om Östersund. Men det började ändå mycket blygsamt. Med lånade 5 kronor beställde Ernst sina första varor. Handeln gick bra och snart kunde han betala tillbaka lånet. Affären flyttade in i nya lokaler i byn år 1925 och då anställdes också det första biträdet.

Att affären var viktig inte bara för den lilla byns invånare kan man förstå när man hör berättas att Stenman köpte socker, mjöl, bröd och kaffe i hela vagnslaster som kom till Vinlidsbergs järnvägsstation. Storkunderna var skogsarbetarna och timmerkörarna. På höstarna kom dessa för att ”rusta ut sig”, som det hette, för hela vintern. Eftersom de inte fick betalt förrän på våren, kunde de inte handla annat än på kredit. För handlaren innebar det att han ibland aldrig fick betalt för varorna eller att han fick betalt i ”bytesvaror” som t.ex. smörklimpar, slaktade djurkroppar av får och kalv, fågel eller hudar och skinn.

I nutid talar man om hur viktig Stenmans affär var för den sociala funktionen i dessa fattiga tider. Det sägs att han vintertid förvarade stora mängder frysta varor ”utomhus”, utan skydd eller bakom låsta dörrar. Många fattiga munnar mättades nog med korv och skinka, hämtade i skydd av mörkret från Stenmans vinterförråd. Eftersom handlaren dog en allt för tidig död och inga barn kunde ta över rörelsen, upphörde den före 1940-talet.

Med detta slutade inte affärsverksamheten i Långsjöby, utan snart startade inte bara en utan två affärer. Olika innehavare drev handeln med mycket varierande lönsamhet, fram till dess att Konsum, som på så många andra ställen i inlandet, startade sin verksamhet i Långsjöby. Från slutet av 1940-talet och fram till 1991, handlade byborna ”kooperativt”. Först i en dragig gammal ”barack”, senare i slutet av 1950-talet i nybyggda lokaler. Dessa revs 1991 och konsumledningen var med och lade upp ritningarna på nya lokaler i hyresfastigheten som byggdes det året. I stort sett utan förvarning drog man sig dock ur detta och lämnade åt ett nybildat byaaktiebolag att försöka lösa problemet. Snart beslutades att byn skulle driva affären vidare, med Dagab som varuleverantör. Fyra arbetsamma år med både motgång och medgång följde, innan en privat ägare, Margareta Bergström, tog över sommaren 1995. Något år senare bytte affären ägare igen och den drevs framgångsrikt av Anna-Karin Gustafsson fram till början på 2006 då affärsverksamheten upphörde.

Avslutning

Jag minns när jag som 8-åring först började fundera på vad som hänt tidigare i byn, det var vid kvarnarna 1989 när vi firade 200-årsminnet. Jag tyckte det var intressant att lyssna till de gamlas berättelser. Tänk om man hade en tidsmaskin så att man kunnat åka tillbaka och kolla att alla historier verkligen stämmer.

Källor:

Som bakgrund ligger en uppsats gjord av Samuel Ärlebrandt 1996 med kompletteringar. Detta har i sin tur inspirerats och fått sin fakta från Långsjöby boken av Ivar och Einar Jonsson, material från studiecirklar i byn, intervjuer med Anders och Allan Ärlebrandt, August Lindberg och Evy Fredriksson. Uppsatsen vann samma år första pris i en länstävling för högstadieelever.

Text: Samuel Ärlebrandt

Myrlunds historia

Den första bosättningen i Myrlund skedde omkring år 1890. Troligen så var det Oskar Lindberg som var först. Därefter var det Karl Lunder som kom och startade det första hemmanet. Vid den tidpunkten omkring 1920 så kom även Engelbert Lönnberg och byggde upp ett torp. Två av hans söner kom även de att bygga sig var sitt torpställe. Sedermera kom Erhard Lindberg till Myrlund och bröt sig mark och byggde upp det andra hemmanet. Han kom med familjen inflyttande från Långsjöby ungefär år 1945. Ytterligare tre torpare kom också till byn och bosatte sig. Det var familjerna Lindgren, Rönnholm och Molander. Allt detta skedde i vad som hette Myrlund ІІ.

I Myrlund І fanns ett försök till bosättning nere vid sjön som kom att benämnas för fäboden. Men den blev man tvungen att lämna. Den som bosatte sig först var Seth Norberg. Han bröt mark uppe på vad som allmänt kallas för ”Snarulia”. Dit flyttade han 1922. Ytterligare bosättare var sonen Nils Norberg och Olle Lindberg. Totalt fanns det alltså fem hemman och sex torp när byarna var som mest befolkade. På senare år har ytterligare två hus byggts som är bebodda.

Bilden: Karl Lunder. När vägskyltarna blev blå någon gång på 80-talet så slogs byarna ihop. Mellan bydelarna så är det i alla fall 2,5 kilometer. Så för många är det fortfarande två byar. Idag så finns det sju hushåll kvar och ett stort antal sommarboenden i byn.

Text: Reidar Lindberg