90-ÅRSJUBILEUM I SIONKAPELLET LÅNGSJÖBY

2022-04-17 18:00

Skrivet av: Samuel Ärlebrant

Torbjörn Lindberg inledde mötet med några berättelser och tankar om gamla tider. Om hur
påskmöten firats i Långsjöby under långa tider, nu för 90:e gången, förr med än fler möten
under helgen än dagens fem men med samma passion och glädje för Jesus.
Sång 453 sjöngs från sångboken Segertoner, ”På en avlägsen höjd”. Följt av sång nummer
446, ”Det blod som Jesus göt för mig”. Salen var välfylld så sången ljöd starkt.

Sionsångarna, oövat och med blandad skara av hemvändare och åretomboende, sjöng två
sånger under ledning av Britt-Inger Ärlebrandt (Lennys fru). Det kändes som gamla tider när
jag växte upp och äntligen blev gammal nog att få vara med och försöka lägga tenorstämman
rätt bredvid pappa. Sångerna som Britt valt var ”Nu ser jag himlen” och ”Vilken dag det ska
bli”. Fina sånger om hopp och framtidstro. Jo, stämmorna satt fortfarande.

Hoppets budskap

Leon Lindberg predikade och inledde med berättelsen om hur han själv som ung pojke fick
växa upp i församlingen med undervisning om Jesus, och hur man ofta talade om hur viktigt
det är att själv ta beslutet att bli en kristen. Sju år gammal lämnade Leon sitt liv i Jesu händer,
böjd på knä med dem enkla orden: ”Käre Jesus ta hand om mitt liv”.
Leon hade som ung överlevt ett högt fall från ett träd, en allvarlig cykelolycka och en nära
drunkning. Vid dem tillfällena kom tankarna ”om jag skulle dö, hur går det då?”. Det var
viktigt att vara en kristen. 1955 tog han alltså beslutet att följa Jesus. Det var på den tiden
också en stor ungdomsväckelse och många kom till tro på Jesus. 1962 var det 234 medlemmar
i församlingen.

Leon tog oss med till Matteusevangeliet 16:21 samt 27:63-64 och delade några tankar kring
vad personerna runt Jesu död mindes av vad Jesus hade sagt om att uppstå. De ledande
judarna såg till att vakter sattes ut vid graven för att ingen skulle kunna hämta Jesu kropp och
därmed ljuga om hans uppståndelse. Men lärjungarna själva hade svårt att över huvud taget
komma ihåg att Jesus sagt något om vad som skulle hända efter hans död.

”Då blev de djupt bedrövade” (Matt 17:23) står det om lärjungarna när Jesus berättade om att
han skulle uppstå. Deras fokus låg helt på att han först hade sagt att han skulle bli korsfäst.
Och nu hade det hänt. Lärjungarna tycks ha haft svårt för att tänka att uppståndelsen skulle bli en verklighet. Därför står det ju också att dem stängde in sig bakom låsta dörrar. Allt hade gått
i kras verkar de ha tänkt.

Vi människor har lätt att fastna för det negativa. Även om det bakas in med något positivt. I
stället för att lyssna till de positiva orden så fastnar vi i det negativa. Jesus hade säkert
förståelse för att lärjungarna var människor. Han uppmuntrade dem ofta under vandringen.
Rädsla är en tillgång vi har för att fly undan faror, men rädslor som binder oss behöver vi inte
tillåta. Jesus har gett oss hopp och kraft!

Vi har också lätt att drabbas av missmod, uppgivenhet och förtvivlan. Vilket också
lärjungarna till Jesus gjorde. Men vi behöver inte leva kvar i allt detta. Vi har ett hopp, en tro
och en tillförsikt som bär. Guds folk är dem som kan förmedla det bästa budskapet i vår tid.
Vi kan få förmedla hopp.
Lärjungarna behövde höra en massa positiva saker från Jesus för att de skulle ha något med
sig att förmedla. Och i Apostlagärningarna läser vi om hur de första kristna gick ut för att dela
hoppets budskap om att Jesus Kristus är uppstånden, Han är verklig.

Framtidstro

Det finns mera, mycket, mycket mera!
Vi har en tendens att vara snäva och små i vår tanke. Jesus har förberett en evighet
tillsammans med sig i den eviga världen. Detta behöver alla få veta.
Herren hjälper oss att förmedla budskapet. Vågar vi gå ut på okänd mark? Vi förstår och vet
inte allt, men vi får gå ut på löftenas mark och förmedla det vi tror på.
Jesus ska komma tillbaka! Han ska hämta oss hem till sig. Barnsliga tanke, men ändå är det
detta som är Bibelns budskap.

Gemenskap

Efter den tänkvärda och uppmuntrande förkunnelsen avslutades kvällen med att vi åt
smörgåstårta tillsammans. Det var stor glädje i lokalen och varm gemenskap. Samtalen var
snabbt i gång vid varje bord och jag tror att många av oss kände en stor tacksamhet till vad
församlingen har fått betyda för alla som på något sätt haft en relation till den. Än idag
fortsätter Sionförsamlingen i Långsjöby att förmedla hoppets budskap till bygden och ut över
världen. Vi ser fram emot vad kommande år för med sig när kärleken från Jesus får beröra än
fler människors hjärtan. Om inte Jesus kommer tillbaka innan dess får vi snart förbereda oss
på att fira en 100-åring.